PaperCut

Igår hände någonting. Någonting som jag blev glad över. Någonting som bevisade att det inte är min hjärna som får meg att tro konstiga saker. Någonting helt oväntat, för jag brukar ha fel om sånt. Och det är när jag i hemlighet tänker på det, någonstans i något dolt hörn av mitt undermedvetande, som jag börjar misstänka att jag bara inbildar mig. Eller att det finns någonting som inte stämmer. Att jag har misstolkat allting. Och det är då jag börjar tänka på det på allvar. Inget kan slitta mig ifrån de tankar jag tänker då. Och för att komma fram till någonting som jag skulle förstå, så börjar jag agera impulssivt. Det första bästa jag kommer att tänka på ageras ut i ett förtvivlat rop efter någonting begripligt. Någonting som faktiskt skulle kunna hända i mitt händelselösa liv... Och när jag väl har funnit en förklaring som skulle kunna vara sann i mina ögon, blir jag alltid besviken.

Men igår trodde jag att det var annorlunda, det var inte jag som uppfattade vad som hände. Jag satt med ryggen mot och fick höra om det osannolika från någon annan. Så jag gick på det, trodde att det var så jag fick höra det. Jag är så naiv, jag borde veta bättre. Jag visste ju redan om sanningen. Den hade jag redan fått reda på i en akt av ren förtvivlan. Men ändå så gick jag på det. Igen... Vad hade jag förväntat mig igentligen, att jag skulle vara bättre, eller vad?

Så efter en dag ägnad åt tankar och förtvivlan, kommer natten igen. Slagen som man känner av innan man somnar och när man vaknar. Det är ju klart att det inte var jag. Varför skulle det vara jag..? Inte en chans att det var jag...! Slå, slå, slå sig själv med tankarna. Och när man vill sluta tänka blir man slagen av tankarna ialla fall. När man glömt bort att tänka slår tankarna till igen. Alltid hårdare efter att man glömt.. Tankar. Slag i magen. Tankarnas kraft går inte att beskriva. Knytnävar gör inte ont nog. Att bli påkörd av en lastbil kanske kan mätta sig med dem här slagen. SLagen ingen annan ser, blåmärkena som inte syns. Som finns där under fasaden man valt att visa för omvärlden.

Jag trodde att det var annorlunda den här gången. Men jag hade fel igen... Men vad vet jag 17 år, ett händelselöst liv, vad har jag för erfarenheter, hur mycket vet jag egentligen? Jag kan ha fel, att det är så som det inte kan vara. Jag kanske är så blind av mina egna destruktiva tankar. De tankar som säger att någonting inte stämmer. Det är kanske såndan jag är.