PaperCut

Tänk om en människa skulle släppa ut lust gas i ett rum varje gång den själv skrattade, så att alla andra också skulle skratta samtidigt... knas ju.

Och så lite djupare tankar.. Kanske jag ska passa på att skriva och vädra ut det ur mig hjärna.. Fast ni klommer ju kanske inte fatta vad jag snackar om, men det viktigaste för mig är att det kommer ut.

Inte var det som jag hörde, trodde och förstog det som. Ne, så kunde det ju inte vara... Sånt händer inte, inte i mitt konstiga liv. Men det var ju precis så jag hörde, trodde och förstod det som, inte kan väll allt vara fel på engång. Så fel kan jag ju inte ha. Och Emelie sa ju.. Äcsh strunta i vad Emelie sa, det kan ju inte va så, det är aldrig så. Kommer nog aldrig vara så heller. Ne, nu hara jag det klart för mig.. Så VAR det inte, och så ÄR det inte heller.
   Men vad händer om jag har fel, försvinner allt då? Blir jag ensam kvar och slår mig själv i huvudet för att jag känner mig så korkad då..? För att jag inte såg det uppenbara och bara tänkte på det logiska... Hahahaha Så skulle det nog bli, ensamhet och en känsla så fuktansvärd. Och alltid tanken på hur korkad jag var... Men nej, jag kan inte tro det. Jag vill, men jag kan inte, så jag gör inte, aldrig kommer jag att tro på det. Det blir nog bäst så. Även om jag sen står där ensam och korkad.. Men det är jag nog snart van vid. Skulle man ju kunna tro i alla fall.
   Så nu får jag låsas som jag inte förstår, inte ser och inte hör. Så har jag alltid gjort. Kommer nog alltid att göra.
Men tänk om det är fel då... Hur blir det sen, när jag är för gammal för att ändra på mig själv, då jag inte längre kan ändra på hur jag tänker, ser, hör och uppfattar saker..? När dne dagen kommer, så kommer jag att stå där som ett spån igen. Korkad och ensam, som alltid...

Hejs med er små filosofer..