PaperCut

Jag vet inte riktigt vad jag tänkte tidigare när jag tänkte att jag skulle skriva nånting i min blogg idag.. Men nu har jag iaf en helt annan anledning till att skriva... Men först så kan jag berätta ett igår ,eh , och lite av idag var såna där "vara-hos-Matilda-och-sova-över-helt-spontan-utan-förvarning-dagar". Det var trevligt.. Vi, jag, Matilda, Johan och Fredrik åt tacos, såg på "nånting-med-mystiska-saker-att-göra-ministeriet" Jag kommer inte ihåg vad det hette.. Skit bra, Sanni.. Och innan jag hade kommit dit hade dom målat med finger färger och ritat. Som samtidigt som vi tittade på "ministeriet-grejen" så ritade jag på en av Matildas målningar, typ en ödla, som hon hade slängt. Den blev fin, fast det blev en kvinna när jag blev klar med den.. Och så skrev vi lite med folk på omegle, och det ledde till vårat, eller rättare sakt mitt, hysteriska, inte så lyckade försök till att lära dom finska.. Jäklar vad jag skrattade! Johan låter som Stitch (?) när han försöker prata finska.. Fint. Eh, dom kan nästan säga en kall sjö/bäck i skogen. Och din mamma luktar fisk och en hel del saker om om döden och komunister..

Och föresten så hade jag mittbena hela den tiden.. Och tydligen såg jag fransk ut då. Och enligt Matilda skulle jag alltid ha så. Men vi får se hur det blir med det... Det kändes hel konstigt och fel av nån anledning.

Och nu kommer vi till ansvars snacket.. Jag vet inte riktigt hur väll jag tänkt igenom det här, men det låter ganska vettigt just nu iaf.. Men det kan vara mitt onda huvud som får mig att tro det. Men så här är det. Det hela började för ett tag sen. Typ två veckor sen, eller då jag blev sjuk rättare sagt. Den första dagen när jag var sjuk, kände jag mig helt värdelös. Och mådde piss rätt ut sagt. Inte bara för att jag var sjuk, utan också för att jag kände att jag inte gjorde nått bra med mitt liv. Och att tänka sånt, att känna så, är jävligt deprimerande.. Så jag bestämde att jag skulle komma på ett annat sätt att hantera det på. Så dagen där på, när alla hade åkt till skolan, jobbet eller vart dom nu skulle. Så tog jag Senjas cykel och bara cyklade... Jag cyklade som en galning, eller så snabbt jag orkade iaf. Inte för att det är det smartaste att göra när man är sjuk. Jävligt oansvarigt faktiskt. Men jag cyklade och det var så kallt och det blåste så mycket att jag tillslut cyklade med tårar i ögonen. Jag blev yr av ansträngingen, men jag cyklade.. Jag cyklade runt Torstorp två gånger. Jag hade cyklat i skogen där jag cyklade med Jennie. Men jag vågade inte ge mig ut ditt ensam. Dessutom är det ju älg jakt nu. Och desstom är det jävligt långt. Nu efteråt kan jag tänka att det inte hade varit smart att cykla där ute ensam iaf, för vem skulle hittat mig om jag hade tuppat av där i skogen. Men just då var det bara skrämmande att att tänka på att cykla där ensam.
Och det här kanske verkar som helt meningslöst babbel just nu, men jag har ju inte hunnit till själva grejen en. Och så idag, när jag efter att jag gått hem med Johan och en trasig cykel, kände jag det igen. Att känslan av att vara helt värdelös kom till mig igen.. Men det konstiga är kanske att man borde känna sig ensam och misslyckad också. Men jag känner mig aldrig ensam. Det är väll för att jag är så korkad och tycker att själva känslan är någon som är med mig då. Och att cykla hjälper mig med att fly från henne.. Ja, jag är verkligen trög. Min känsla av att vara värdelös är en tjej som jag försöker undvika.. Oh, vad jag är smart. Men iaf, så hände det idag igen. Jag kände mig värdelös, och så fans det andra saker också som bara gjorde det värre. Bara några ord fick mig till att känna att jag var tvungen att cykla. Så jag gjorde det igen, den här gången tog jag min egen cykel, utan växlar, för att jag inte vill ha nån enkel cykeltur. Jag ville cykla så att jag skulle få blod smak i munnen. Så i det kalla regnvädret vi har idag, cyklade jag. Med en dålig cykel, musiken på högsta volym i hörlurarna. På en skogsväg som det ofta åker lastbilar på. Helt kaotiskt var det i början. Men ju längre jag cyklade desto bättre kändes det. Fast det blev ju jobbigare, och visst fick jag blod smak i munnen. Men så ska det vara. Och dom brantaste backarna cyklade jag ner för utan händer, ibland blundade jag till och med. Oansvarigt gjort av mig...
Men att vara oansvarig, är bland det bästa som finns. Bara släppa kontrollen för ett tag, släppa cykelstyret. Men det är bara en av dom bästa sakerna så länge man inte tänker för mycket. Tänker man på vad som kan gå fel. Och vad som skulle kunna hända om man inte hade nån kontroll över situationen, så blir det enkelt för mycket. Men jag kan styra min cykel utan händer. Så egentligen hade jag ju lite kontroll. Men att blunda samtidigt, de gjorde att så himla mycket bättre. Det kittlades i magen på mig. Tanken på att jag inte kunde höra bilar för musiken var så hög. Och att jag inte kunde se dom för att jag blundade. Gjorde att jag att jag inte hade nån kontroll som helst. Så oansvarigt, så härligt.. Och värdelösheten är som bortblåst, inte för att jag förstår hur det hänger ihop med nått av det här. Men jag cyklar som en galning, och så mår jag bra igen.

Men nu kan jag inte skriva mer om det här. Om jag gör det verkar jag bara konstigare än jag redan är. Och det behövs inte, jag är redan tillräkligt konstig.

Hejs med er.