PaperCut

Åhh.. Va trög jag är! Hur kan jag över fått för mig nått så dumt. Allt jag gjort, allt jag gör... Bara för nått som jag vill ska vara sant. Men inte kan det vara så inte. Ilussionen är för perfekt för att man ska förstå, se det som står bakom det vackra ansiktet.  Undrar hur många timmar jag slösat bort igentligen. Tiotals, hundratals... Nee, så mycket kan det ju inte vara. Men det känns som en evighet. Varje minut man sitter där och väntar, letar med blicken. Nått som påminner om det man vi se. Och allt som rör sig, allt som finns i närheten av en, blir en stor besvikelse. För det är aldrig det man igentligen vill se. Man föröker lura sig själv.  Innan man somnar, innan man vaknat helt. Dygnet runt.  Men när man väl ser, går hjärnan på högvarv, hjärtat slår dubbelslag,  man sitter som på en spikmatta, i en elektrisk stol, utan nån som helst kontroll över sig själv. Stum som ett fån, helt värdelös.  Men när man ser in i de ögon man vill se, glömmer man för ett ögonblick om allt det där. Men när det är på väg till verkligheten igen, det är då man blir slagen igen. Alltid samma ställe, alltid på samma blåmärken. Så att den aldrig riktigt hinner läka och försvinna. De sitter där och påminner om det vackra och sanningen. Ilussionen försvinner, ögonen, blickarna, ansiktet, leendet, rösten. Helt plötsligt ser man bakom den igen. Bakom det man själv vill, den grymma sanningen som slår en igen. Blå. Slagen. Ner bruten. Men ändå tänker man på det vackra igen innan man somnar, så är det alltid, det går inte att undvika...

Hejs