PaperCut

Fan  va trött jag är på allt och alla! Jag kommer fan bli som min morfar när jag blir stor, gammal, vresig och knappt talar med människor förutom ett par stycken kanske. Sånna som ja tycker är värda att få hör mina tankar. Orkar inte med människor längre... Ytliga, äckliga, utnyttjande, dömande, låga, själviska, PATETISKA DJUR!!! Det är fan va folk är... Jag orkar inte se på längre, höra allt som sägs och bara se på som en av alla andra, utan att göra nått. Fan va jag vart arg idag, utan att jag kunde visa det. Så blev jag en av de patetiska djuren igen. Så jälva lågt att prata bakom ryggen på en, fan va jag hade lust att bara vända mig om och klappa till idioten! Jag kände hur min ryggrad stelnade till och blev kall som is. Håret reste sig i nacken på mig... Vem har sakt att människor inte har djuriska instikter kvar, för det var precis vad det var! Lust att bara slå, sparka, slita och bita. Men ska man bete sig så som man ska bete sig så mänskligt som vi alltid gör, så kan man ju inte bara vända sig om och slå nån tills dom tiger om att ma slutar! Det är länge sen jag blev så här arg!! Eller nårga år kanske, men ändå. Att slå en kille på käften och fråga varför han inte slog tillbaka hade behövts idag! Äckliga patetiska djur! Blir lite äcklad av mänskligheten just idag... Men så mänsklig som man ska vara, så fortsatte jag gå framåt med Hanna. Låtsades som ingenting. Och fortsatte att gå. Men jäklar vad det hade känts bra att bara slå lite. Bara en gång hade varit tillräckligt för mig. Men jag fortsatte gå. Jag blev bara tyst ett par sekunder, slutade le. Och sen fortsatte jag att skratta åt det Hanna hade sakt precis innan. Så mänskligt, så  fegt.

Så jag fick resten av dagen och hade kul. Men hela tiden så var jag medveten om de, nånstans i bakhuvet.. Men när jag kom hem så byte jag om, letade reda på dom argaste låtarna jag har på skivor och cyklade. Jag cyklade i ne timme idag. Jag använde all min ilska till att cykla så hårt jag kunde, jag plockade fram minnen och andra händelser som gjort mig arg tidigare. Och bara cyklade. Patetiska människor är vi allihoppa. Tillslut orkade jag ju inte mer, men fortsatte ett tag till.

Min morfaar cyklade också, hela sitt liv cyklade han. Men han rökte också, sen han va 11. Så hans lungor var inte dom bästa direkt. Men han cyklade i alla fall. När allt blev för mycket och han behövde tänka. Eller bara vara ifred.

Jag blir kanske också så, cyklar när allt blir jobbigt. Som idag, när mänskligheten bara äcklar mig.

Hejs med er människor.